Hoppa till sidans innehåll

Tävlingar


GRATTIS JOHAN RASMUSSEN!!!

Segrade i 2020 års Retrocup. Bl.a med en 45 mil i Salto.
Johan Rasmussen
På andra plats kom Mikael Sannerud från Skövde i H301B Libelle och på tredje Ingemar Brottare i sin Pilatus.
Andra spännande typer som deltog var Bergfalke II/55, Zugvogel IV, Ka6CR, Vasama, Foka, Bocian, K8B, Schweizer 2-22 m.fl. Kriteriet är typens provflygning skall ha skett senat 1970. Resultatet baseras på 4 höjdvinster och 2 sträckor i RST.
Årets pris är skänkt av Cirrusflyg i Borås som dels säljer instrument mm men också förmedlar köp och försäljningar av segelflygplan till utlandet. Vi återkommer inom kort med inbjudan till 2021 års Retrocup som innehåller några mindre ändringar.
CEO Ingemar Sjöholm överlämnar priset, se bild, en god dryck som har en historia i sammanhanget som överenstämmer med Retrocupens intention att motivera till spännande upplevelser lite utöver det "vanliga" både när det gäller flygplanstyper men också platser att flyga från. 
Ingemar Sjöholm
Ingemars härliga historia var publicerad i Segelflygsport 1996.
Så luta dig tillbaka med ett glas gott och läs:
Ingemar Sjöholm, Borås SFK som med sitt företag Cirrusflyg var årets sponsor av Retrocupen ville ge ett litet bidrag i form av en berättelse som tidigare varit publicerad i Segelflygsport och kanske ger oss andra uppmuntran att under kommande säsong söka det där ”lilla extra” inom segelflyget. Ingemar jagade under 90-talet sin sista diamant vilket gav en del spännande upplevelser runt om i Europa. Slutligen lyckades han 1999 i Vågå och fick Diamant C nr 73. Här föjer en intressant och spännande berättelse av ett av försöken 1996 som också ger en tidstypisk bild av vilken utrustning och vilka priser som gällde då.
//Bernt Hall 210101

Vilse över de skotska högländerna

Ankomsten
00.15 natten till fredagen den 5/4 i år väckte busschaufören mig. Han hade öppnat den främre dörren och jag kunde känna den kyliga skotska natten komma in i bussen. En hjälpande hand med bagaget och sedan sade vi "good night" till varandra och jag lämnades på den öde landsvägen med mitt bagage medan bussen försvann. Natten var kristallklar med fullmåne (dagen efter månförmörkelsen). I detta landskap i bästa Agatha Christie miljö kunde jag klart se ett kulligt landskap avteckna sig söder, väster och norr ut. Nu så här i ett av segelflygets Mecka för vågflygning kunde jag inte hålla mig utan att slänga ett öga upp mot himlavalvet. Norr ut fanns som på beställning ett par vackert formade lenticularis upplysta av månen och strax ovanför dem den berömda kometen Hyakutake med sin svans. Naturupplevelsen var fantastisk. Jag hade kommit hit för att "hämta" min diamant. Min enda kontakt med berg hade varit i Notodden 1980, hang och termik, och i Voss 1993, hang, termik och en våg till 4700m. Jag hade m.a.o en del att lära. Strax nedanför vägbanken låg Deeside Gliding Clubs klubbstuga som ligger nära the Dee River. På avstånd kunde jag se ett fönster upplyst. En trevlig skotte i 60-årsåldern vid namn Bill Watson väntade på mig med te och smörgås.
Deeside Gliding Club
Nästa morgon vaknade jag av att klubbhuset var omringat av kreatur. Efter att ha gjort mig iordning märkte jag att boskapshjorden på 50-100 djur i god ordning formerade sig märkligt väldisciplinerat. När Mike Law biträdande segelflygchef (DCFI) visade sig eller när hangarportarna öppnades och bogserkärrorna drogs ut knallade de bort till vallen bredvid. I dagsljus fick jag en bättre bild av anläggningen. Flygfältet har en 540 x 150m yta bestående av två asfaltstråk om ca 5m bredd samt en diagonalbana. Huvudstråket låg i riktning 270/090. Den ena startade man på och den andra landade man på (långt fram). Anläggningen är modern med ett trevligt och väl utrustat och fungerande klubbhus med stort samlingsrum och braskamin. Givetvis en bar som är öppen varje kväll med diverse drycker till självkostnadspris och en rejäl undervisningssal eller briefing rum. Här finns PC med Task Nav program, vädersatellit, skrivare till EW barografen etc. Köket har allt vad ett modernt kök kräver med möjlighet till självhushållning. Fyra övernattningsrum med två sängar i varje rum. Kostnaden per natt är blygsamma 40 kronor. Fräscha toalettutrymmen och dusch. Tvättmaskin finns också. Ett relativt stort uterum med fin utsikt över hela fältet är skönt att sitta i när vinden friskar i. Varannan dag kommer "the sandwich man" och fyller på kylen.
För ett stabilare mål rekommenderas puben "the Prophet" ett stenkast från fältet med mat till låga priser, ca 35-40 kronor. Det finns gott om plats för transportvagnar. Till detta kommer en för året ny stor hangar. Möjlighet till hangarplats finns för privata flygplan. Dock monterar de flesta besökarna ner sina flygplan.
Deeside GC uppvisar en fin klubbanda och påminner i många stycken om en svensk klubb där stämningen är god. Det finns 150 medlemmar varav 50 aktiva. 20 privatägda flygplan, alltifrån Olympia 2B till Duo Discus. Klubben har 2 Puchacz, 1 Junior, 1 Vega och 1 ASW19b, vilken jag kommer till senare. Flygplanen är i gott skick och väl utrustade (gäller inte ASW19) Syrgasutrustning med mask, konstgjord horisont, elvariometer och EW-barograf är standard. Vanliga Winterbarografer finns också om så önskas. Klubben opererar från mars till oktober. Mike Law är heltidsanställd och bogserförare finns under säsongen. Pawnee och Super Cub används.
Deeside Gliding Club, eller Aboyne (närmaste stad) som många hellre kallar det, ligger ca. 40 km väster om Aberdeen vid floden Dee inklämd i en dal med mjuka kullar som växer upp mot 400-500 meters nivån.
Anläggningen i sig ligger mitt i bergsområdet Grampian Mountains där bergstopparna och bergsryggarna når mellen 600-1200m. Lävågsmoln erhålls med vind från alla väderstreck utom ostlig. Diamanthöjder kan man få året om och guldhöjder är vardagsmat.
För att få sin efterlängtade guld eller diamanthöjd behöver man inte flyga långt bort utan de finns i närheten. Under påskveckan fick jag en betydligt bättre bild av vad vågflygning egentligen är. Den klassiska Ottsjöhissen som jag hade hört talas om med en kraftig rotor finns inte, just där. Himlen förändrades ständigt av olika former på lenticularismoln. Alltifrån den klassiska linsen till 40-50km eller längre långa limpliknande molngator (sk. bars) med bas på 600m. Vi flyger ju som bekant under molngatorna, men här steg man upp i framkanten och sedan upp ovanför gatan där flygningen fortsatte. Stiget varierade mellan 1-3m/s. och i denna första fas nåddes vanligen 1800m. De som var kunniga kunde bokstavligt "hangflyga" med hastigheter upp till 160-180km/h på rakkurs ovanför dessa "bars".
Äntligen flygning
Fredagen den 5/4 fick jag min inflygning i kraftig SV vind runt 50km/h. Mike Law var mycket noga med inflygningen speciellt eftersom det var kraftig sidvind. En Discusflygare hade dagen före nått 17000ft så jag spanade efter molnet som kunde ta mig upp till 18000ft (6000m för säkerhets skull), programmerad som jag var. Före flygningen var det briefing och efter debriefing. Disciplinen var korrekt och god. En Glasflügelpilot som drog in stället efter lättningen upprörde Dave White, segelflygchefen (CFI). Straffpåföljden blev att läsa på de lokala bestämmelserna samt ett personligt samtal. Ingen lek på låg höjd i bogsering, var mottot. De håller strikt på disciplinen och måste göra så då de besöks av ett stort antal segelflygare i skiftande flygkondition.
Under min första flygning med Junior kopplade jag ur på 600m och steg i gluggen upp till 2000m när gluggen drog igen, som jag upplevde det. Det enda klara området låg i lä om fältet. För att vara på den säkra sidan bestämde jag mig för molngenomgång. Horisont på, trimmade för 90km/h, justerade horisonten för 90km/h, svängde upp mot vinden, broms ut och hålla kompassriktningen 270 grader. Allt gick bra. Mitt agerande var i sin ordning men de erfarna rävarna gav rådet att vänta och fortsätta att stiga, för högre upp syns gluggarna bättre än från en flack vinkel. En erfarenhet rikare. Dagen utvecklade sig till en mycket fin vågdag med sträckflygning för de kunniga och vågor upp till 14000ft (3600m).
Tisdagen den 9/4 väcktes "Tuggy" bogserpiloten (tug=bogsera) kl. 07.30 av Mike Law "wake up Tuggy the pilots are waiting for you". Två privatkärror stod klara. Senare på dagen var det dags att prova klubbens ASW19b, ett flygplan i minst sagt ett bedrövligt skick sett först ur finishsynpunkt, med kraftig krackelering, vilket klubben var väl medveten om. Mikrofonens övre del var lös men kommunikationen fungerade. Eventuellt kommer ASW:n att bytas ut mot en eller två Discusar inom en snar framtid. En av klubbens duktiga sträckflygare Kevin Adam erbjöd sig att visa mig den ädla konsten i vågflygning och samtidigt visa omgivningarna. Han flög sin egen DG100 som var välutrustad med bl.a GNSS (GPS) samt logger. ASW:n var grundinstrumenterad med en 4ch radio av vilka endast två fungerade, klubbfrekvensen samt skvalfrekvensen. Vidare fanns en full syrgastub + mask samt en EW barograf.
Kevin startade först. En lugn rotor låg i stort sett rakt över fältet där en "bar" eller vågmolngata hade utvecklat sig. Från 600 meter steg vi stadigt förbi framkanten och sedan ovanför molngatan. På ca 1800 meter tyckte Kevin att det var dags att gå västerut mot nya system som utvecklades. Himlen bestod av flera olika typer av vågmoln som för en otränad skulle kunna vara svåra att i ett första skede kunna särskilja. Under förflyttningen väster ut slutade den ena frekvensen att fungera, men start och landnings-frekvensen fungerade, fortfarande. Vi steg snart i nästa vågsystem upp mot 3.000 meter ca 25km väster om Aboyne. Bergen var delvis snötäckta under mig och med en 1:500 000 karta var det ganska svårt att avläsa de topografiska förändringarna.
Jag hade under utflygningen visuell kontakt med fältet. Här hade jag läget under kontroll och kunde i lugn och ro pröva mig fram. Kevin som hade fortsatt drygt 10 km in i massivet rapporterade fina stig under vågmoln som han uppskattade låg på mer än 4000m. Han ropade upp mig och ville att jag skulle dra mig längre in och mot honom men jag tvekade, men Kevin stod på sig och kom då tillbaka och plockade upp mig. Tillsammans steg vi nu mot 3.500meters nivån och det blev dags att sätt på syrgasmasken. Under oss byggde molnskiktet snabbt på, i form av bl.a "bars".
Vilse
I höjd med Ben Avignon ropade jag upp Kevin för att klargöra att det var dags att för oss och i synnerhet mig att dra sig hemåt. Det stod åtminstone en på kölistan. Inget svar. Radion hade lagt av för gott. Jag fick syn på Kevin som låg ytterligare 5km väster ut in i höglandet. Jag gick in nära honom, kanske ett knappt vingspann, pekade på miken och markerade att det var nedåt som gällde. Mycket moln bredde nu ut sig under oss och i riktning mot Aboyne. Vinden var sydlig och ca. 50-60km/h. Jag markerade att vi båda skulle flyga hemåt. Kevin nickade och i den vänstersväng som följde låg han på min högra sida snett bakom och nära. Manövern i sig var en naturupplevelse med fina vågmoln i bakgrunden. Jag gick ut på kurs och förväntade mig att Kevin skulle dyka upp på min högra sida och leda mig/oss hem. Efter en stund svängde jag vänster och höger, men ingen Kevin. Efteråt berättade han att han tyckte jag hade rätt kurs hem och hade lämnat mig för att ta vara på dagen och flyga upp till Inverness, en T/R på ca.200km. Det var nu i stort sett heltäckt under mig.
Jag insåg nu att här var goda råd dyra. Osäkerheten växte. Molnbankarna under mig och de snöklädda topparna gjorde det omöjligt att göra sig en absolut klar bild av exakt läge. Distraherad av radiokrånglet och att leta upp Kevin samtidigt som vinden var relativt kraftig hade drivit mig norrut. Dalen som Deeside GC låg i och som jag hade haft kontakt med på utresan kunde jag av naturliga skäl inte hitta. Runt mig fanns spridda lenticularis upp till ca. 4000m och jag bestämde mig för att stiga upp en bit till vilket innebar från 3000m till närmare 4000m. På marken hade bl.a Mike Law och Dave Whight förstått att något inte stod rätt till. Bärvåg gick ut men inget annat samtidigt som de tidigare hade hört Kevins försök att kommunicera med mig. Efteråt konstaterade vi att jag befann mig ca. 40 km västnordväst om Aboyne när radion lade av.
Hur som helst insåg jag att jag var vilse. Molnlandskapet under mig var inte tilltalande. Jag höll höjden utan större dramatiska sjunk. Jag bestämde mig för att hålla en östlig kurs. De östligaste delarna är uppodlade och borde ge landningsbara områden. För den bevandrade i bergsflygning är kanske problemet i sig inte så dramatiskt och så här i efterhand skulle jag gjort på ett annat sätt men nu var det som det var. Med en svagt sydostlig kurs fortsatte jag framåt. Molnen under mig glesade ut och jag började skönja bergen under mig. Jag fick syn på en smal dal med ett vattendrag som jag följde på en nordöstlig kurs. Molnen tunnade ut och jag fick en bättre vy på tillvaron. Dalen bredde ut sig och betesmarkerna på sluttningarna blev något flackare och större. Den flod jag följde var the River Livet som anslöt till en större flod som senare visade sig vara the River Spey (”the Whisky river”). Först långt senare fick jag klart för mig att jag hade passerat över the Glenlivet Distillery som låg vid floden Livet. Små byar, bosättningar och vägar avtecknade sig. Det var sent på eftermiddagen och soldis hade kommit in från väster i samband med ett nytt vädersystem, vilket tog ner sikten. På 2.000 meter bestämde jag mig för att avbryta flygningen. Området under mig var kulligt men såg landningsbart ut. På 1200 meter hade jag sett ut tre åkrar. På 600 meter var valet klart, en vall ca. 200 meter lång i svagt uppförslut. Från en större skorsten kom det rök som på beställning och gav mig en indikation om vindriktningen som var sydlig. Inflygning i 55 knop över Marypark en liten by med 50 själar där husen hade pittoreska halmtak. Efter byn en liten vall, över en kraftledning och sedan ner på vallen. Jag stod still efter 75 meter och 200 meter från en väg. Marypark låg fågelvägen 50 km och landvägen 80km norr om Deeside GC.
Jag hade knappt kommit ur flygplanet förrän John Munro dök upp i sin Golf och gav mig skjuts till sitt hus. Hans fru Dorothy gjorde iordning "a nice cup of tea" med både socker och mjölk och med riktiga goda hembakade kakor. Efter att ha hört min vådliga historia undrade han om det ändå inte skulle passa med en god whisky. Kanske en förevändning att så här mitt i veckan få ta sig ett järn, vem vet. Hur som helst var detta första gången som jag efter en utelandning blivit bjuden på starkvara, men jag var ju i Scotland. Cheers och skål! Medan vi satt där kunde jag se en rödfärgad himmel när solen sakta gick ner i en säck. Vackra lenticularis kunde fortfarande beskådas. Vad jag inte visste var att jag hade landat ett stenkast från en av de större och mest kända whiskyfabrikerna i Scotland, the Glenfarclas Distillery och John arbetade där som förman. Skorstenen jag sett tillhörde fabriken. John undrade om jag tyckte om whisky vilket jag gjorde och varje gång han frågade ”some more” svarade jag ”yes please” och glaset var ständigt välfyllt. När John frågade om jag skulle tycka om att titta närmare på tillverkning av whisky fanns ju det bara ett svar. I väntan på hämtning tog John mig med till fabriken och jag fick en intressant guidning. Jag tyckte att jag kände igen en viss jäslukt ifrån min källare. Från och med denna dag är Glenfarclas min favorit whisky.
Kl. 21 anlände Kevin Adam och Tony Wood. Det var nu beckmörkt ute och endast strålkastarna från bilen lyste upp tillvaron. När vi inte hittade demonteringsverktyget till stabben uttryckte sig Tony "it looks dark". Till slut hittades verktyget. Nu hände det ett och annat. "När nöden är som störst... " dök bonden och hans son upp med två stora monster till jordbruksmaskiner med enorma strålkastare. För förbipasserande måste delar av åkern ha sett ut som en upplyst oljerigg med allt ljus och aktivitet. Det enda som saknades var en säckpipa. Starka skotska armar och massor av tålamod och vänlighet blandades med en stark skotsk brytning (skotarna bryter starkt på r:en) En diskussion uppstod hur vingarna skulle placeras i vagnen. Efter fyra försök fastställdes rätt ordning. Inte ett ord av starkare valör uttrycktes. Den kalvinistiskt protestantiska läran satt tydligen djupt. Till slut kom vi iväg. På vägar knappt bredare än bilen gick färden över höglandet. Kl. 23.30 var vi tillbaka. Vänligt mottagande. Man hade nu bestämt att köpa en ny radio.
Avslutningsvis
Jag rekommenderar starkt Deeside GC (Aboyne) denna plats har en stor potential året runt och det brittiska rekordet på ca. 12.650 meter eller 38.000 ft. från 1995. Varje månad finns möjlighet till diamanthöjder. Deeside GC kommer under året att sätta in GNSS i samtliga maskiner. Vänlighet i massor. Tålamod. Bra ordning. Sträckflygmöjlighet med duktigt folk som flyger med. Under sommarmånaderna finns stor tillgång på klubbflygplan. Alla månader är bra speciellt september och oktober. Då besöks klubben av 40-50 flygplan från England.
Timkostnaden ligger på 300 kronor + bogsering. Om du/ni inte är stinna av pengar rekommenderar jag att ta med eget flygplan över. Då kan ni flyga i timmar och känna er fram och verkligen ha tid att lära. Transport T/R båt från Göteborg till Harwich och bil-kostnad till Aboyne skulle gå på 3.000 kronor inkl. flygplansvagn om fyra man delade på resan.
Mitt alternativ: flyg från Landvetter-Heathrow-Aberdeen 2.875 kronor T/R med British Airways. SAS flyger också på routen via Norge till bra priser. Buss Aberdeen-Aboyne 200 kronor T/R inklusive taxi från flygplatsen till bussterminalen. Glöm inte diamanten och äventyret som väntar på dig. En sak till, det lär finnas flera whiskyfabriker utspridda i de skotska högländerna.
Av Ingemar Sjöholm
Uppdaterad: 07 JAN 2021 14:12 Skribent: Bernt Hall
Epost: Adressen Gömd

Shopen

Nu kan du handla våra böcker, billigt som tusan.

Till Shopen

Eller varför inte Berfalke spryglar eller en Barograf?

 


 

Retro-cupen RST

 Retro-Cupen

Länk till Retro-Cupen 


Dansk Svaeveflyvehistorisk Klub

Dansk Sväveflyg Historiska förening 

 Länk till DaSK


Segelflyget

Länk till Segelflyget

Postadress:
Segelflygets Veteransällskap - Flygsport
Box 750
52122 Falköping

Kontakt:
Tel: 0703428161
E-post: This is a mailto link

Du följer väl oss på Facebook??

Segelflygets Veteransällskapet Ålleberg

Klicka här för att komma dit


 

EFTERLYSNING

Vi har många bilder i vårt bildarkiv. Men vi har inte uppgifter om vilka som är med på bilderna eller var dom är och vad dom gjorde. Vet du ? Skriv  nummret på bilden och i vilken mapp den låg och skicka ett mail till mig så skriver jag in uppgifterna.

Bildarkivet

// Webmaster