Det började med ett medlemskap i Segelflygets Veteransällskap via dess informatör Torsten Fridlizius. Ett spontant besök hos Eskilstuna Flygklubb på Ekebyfältet våren 2003 blev en ny impuls. Där mötte jag legenden Istvan Wlassics som prompt stoppade ner mig i en ASK 21 med sin son Peter i baksits. Från 50 meters höjd fick jag ta över och flög resten av turen.

Så kom den avgörande flygningen. Eftersom Rolf Algotson bett mig bli sekreterare i SVS befann jag mig på Ålleberg veterandagarna 2003. En annan legend, Stig Karlsson från Jönköpings segelflygklubb, accepterade att sitta bak i SVS´ Specht under en tur. Här upptäckte jag definitivt att allt satt där det skulle. Trots Spechtens korta och låga nos var det inte svårt att hitta rätt nosläge när det blev liv i spaken, när släpet bar iväg över Ållebergs gräsbana. Det här borde jag ta vara på. Åsynen av en otroligt välrenoverad K 8 på ”berget” förstärkte tanken på att återta segelcert.

Som så ofta under mina år med SPAF förvånas man över de strängas byråkratiska former som omger flyg. Medan det är helt fritt att köpa och framföra båtar som har stora motorer och presterar hisnande farter – samhället har inte ett enda krav i det sammanhanget – måste jag, som ändå ska underkasta mig en instruktör, genomgå läkarundersökning och inskaffa ”personutredning” från polisen. Detta för att erhålla ett ”elevtillstånd” från luftfartsinspektionen. (Ansökan från polisen om personutredning bestod av två papper med karbonpapper emellan! Det poängterades i följebrevet att man skulle använda kulspetspenna och trycka ordentligt så det gick igenom.)

Med byråkratin överstökad kunde jag nu läsa om Ödestugu i  papper från Stig. En bana i nord-sydlig riktning helt omgiven av Småländska skogar. Efter en lagom bilfärd från Stockholm hittar jag här en fin klubbstuga med alla faciliteter, fin bygglokal och rymlig hangar. Beslutet att tillbringa en vecka i Ödestugu grundade sig bl a på att få en genuin segelflygtillvaro med tillhörande friskvård i form av att släpa på flygplan. Inga andra faktorer skulle störa min vecka. Stig lät mig generöst disponera hans husvagn som logi. I Ödestugu fanns också segelflygare från Linköping och senare ett gäng från Landskrona med nyblivne SM-segraren Ronny Lindell och LS 8:an ”Röde Orm” i spetsen.

Redan första eftermiddagen efter min ankomst fick jag två starter i den synnerligen angenäma ASK 21:an Filip Yngve. ASK 21 är oerhört lättflugen och med sina effektiva bromsar ytterstlättlandad. Jag hade tur med vädret denna i övrigt regniga sommar. Nästa dag fick vi fin termik och jag kunde i lugn och ro kurva och njuta utsikten med Vättern i norr. Det blev två flygningar på 42 och 53 minuter. Efter den totalt fjärde flygningen stod Stig bredvid medan jag satt kvar. Jag ska aldrig glömma hans tindrande blick när han sa: -Vill du flyga själv nu? Jag blev naturligtvis överraskad och något konfunderad. Redan? Redan få förtroendet att ha hand om Filip Yngve EK? –Gärna!
Det kom att bli en fin termikflygning på 1 t 20 min.
Tredje dagen kontrollstart i Bergfalken SE-THE. Därefter ensam i 38 minuter under den låga molnbasen – 700 meter.

Fjärde dagen två Bergfalkeflygningar varav den andra blev en tankeställare. Efter urkopplingen flög jag söderut mot vinden. Det fanns termik. En och annan molntuss indikerade det. Söderut fanns ett litet moln som jag tänkte ty mig till. Jag flög. Ingen termik på vägen. Så svängde jag. Hoppsan! Det var väldigt så lång det var hem! Jag var nere på 500 meter och - konstaterade jag i efterhand - 7 km från fältet. Jag hade helt felbedömt vindstyrkan. Det får inte bli någon utelandning! Det skulle innebära ytterligare en komplikation. Nosen hemåt. Det skulle säkert gå att ta sig hem även om landningen då skulle ske i medvind. Men jag fick en blåsa som jag omedelbart tog. Efter att ha stigit 200 meter var faran över. Vi diskuterade detta en kväll runt lägerelden. Naturligtvis ansågs att en planerad utelandning i det läget skulle vara säkrare (och ett riktigare beslut).  Men inte för mig. Jag ville inte ha den lösningen i detta skede, mina första flygningar på 17 år. Men jag hade fått ett memento.

Sista dagen på min vecka gick så en dröm i uppfyllelse. Jag fick göra tre starter i den vackra Ka 6:an SE-SZO. Nu var inte termiken denna

dag av det generösa slaget. Det blev tre korta flygningar. Ka 6:an var litet hetare än jag väntat mig. Tredje starten började jag bli bekant med den, men ser fram mot att få rå om den i bättre väder för att få tid att lära mig rätt farter och teknik.

Före hemfärden till Stockholm fyllde Stig och jag i handlingarna för cert. Jag hade tidigare under veckan klarat den obligatoriska skrivningen. Den var inte alltför svår. Allt hade gått bättre än planerat. Samvaron, kamratskapet, nya vänner och ett väder som räckte för mina syften, vad kan man mer begära? Friskvårdseffekten ska inte glömmas. Enda ”handikappet” som jag upplevde var svårigheten att svinga benet över den höga sargen på Bergfalke.

Många reflektioner ger sig tillkänna efter en sådan här upplevelse. Inte minst tidsförloppet. I Linköping hade jag skolat A och B 1952, C och cert 1953. Då var det vinschstart och DK i Slingsby, EK i Babyfalk. Och här satt jag kring grillelden med dagens stjärnor bredvid och konstaterade att det i stort är tre generationer segelflygare som kommit sedan dess. Här fick jag också se det senaste; datorlagrade flygningar. Ronny Lindell hade flugit till Hagshult och i klubbstugan kunde han visa sin flygning i en laptop. På skärmen syntes hur ett litet flygplan kurvade i varje termikblåsa och hur det gick på sträcka.

Något som imponerade var säkerhetstänkandet på Ödestugufältet. Inga överdrifter men respekt, bra regler och fin stämning.

Tidigare hade jag förstått att idag ”är det bara plast som gäller”. Som ”veteran” hade jag en annan uppfattning, men jag måste inse att det har hänt mycket sedan jag gjorde mina 20-mila i Olympia. I Segelflygsports senaste nummer har jag läst om hur Bengt Aronsson flög med SM-meteorologen Anna-Karin Bergström som passagerare 50 mil med en snittfart på 131 km/t! Min 20-mila från Eskilstuna till Kilafors 1955 gick på 3 1/2 timme, d v s 57 km/t.